I samband med serieavslutningen borta mot Eslöv på lördag tackar den kompromisslösa 27-åringen för sig efter en händelserik och framgångsrik karriär som kostat mer blod, svett och tårar än för de flesta.
Ändå ångrar hon inte en sekund.
– Det har varit fantastiska år där handbollen varit en sorts fristad och familj där man har kunnat släppa allt annat. Nu får jag ta ut mina aggressioner på ett annat sätt, haha.
Det blev därför en känslosam stund för många i Agnebergshallen när Kropps i sin sista hemmamatch för säsongen fick medaljerna för den redan klara seriesegern i division 1 södra.
Mest känslor hade nog ändå Johanna Johansson när hon för sista gången lämnade Agnebergshallen i den gröna matchtröjan. Samtidigt kunde hon knappast ha fått ett bättre avslut. Jo, kanske om den enda chansen att följa med upp i anfallet hade resulterat i ett sista mål.
I år har det inför sista matchen blivit tolv mål jämfört med 80 ifjol, men det har sin förklaring. För även om 27 år kan tyckas vara väl tidigt för att pensionera sig från elithandboll, så är det dags.
Hon har varit stentuff mot såväl motståndare som sig själv. Kroppen har därför sagt ifrån en längre tid varför det nästan uteslutande blivit försvarsspel för henne den här säsongen.
– Det har gjort att spelandet har fungerat över huvud taget, säger hon.
Hennes kompletta skadelista är en varierad, lång och tuff läsning och beror förutom hennes kompromisslösa spelstil på ovanligt mycket otur. Det hade säkert fått de flesta att sluta i förtid, men inte Johanna Johansson, trots långa perioder av rehabilitering.
– Vad ska jag annars göra, frågade hon sig häromåret.
Så hon fortsatte, inte minst av ett tydligt skäl.
– Jag vill inte sluta när det har gått dåligt för laget eller på grund av en skada utan när jag själv väljer att göra det.
Magnus Frisks ankomst till klubben gav henne ny energi och hon har ofta betonat den betydelse som tränarens kunskap och personlighet haft för den resa damlaget är på nu.
– Den bäste tränaren jag haft, slår hon fast.
Senioråren har pendlat från allsvenskan till division 2 och nu fick hon fira allsvensk återkomst innan den här delen av livet är över, trots lagkamraternas envisa övertalningsförsök.
– Det är smärtan av diskbråcken i ryggen som är det stora problemet samtidigt som jag inte längre orkar lägga den tiden som krävs. Fast jag kommer absolut att sakna det här, säger hon.
En enda gång, 2018, funderade hon på att lämna Kropps efter anbud från Hallby, men tackade nej.
– Jag är alldeles för hemmakär, säger Johanna.
Seriespel i all ära, men när hon ska välja ut en höjdpunkt så blir det från ungdomsåren.
– USM-guldet 2014 kommer alltid att sticka ut, men en annan höjdpunkt var att få spela i A-laget tillsammans med min syster Julia i många år. Fast i A-laget har nog det här varit det roligaste året sett till känslan i gänget och prestationen, säger hon.
Många lagkamrater har det blivit genom åren och det blir lite som en familj. En som betytt mycket de senaste åren är Ellie Andersson. Båda har haft långa rehabiliteringsperioder och är förebilder för andra när det gäller att aldrig ge upp.
Vad hon ska göra istället är ännu lite oklart, men det blir gott om tid att fundera på det när spelarbussen kommer hem från Skåne på lördag kväll.
– Jag vet fortfarande inte, men jag ska väl träna själv och ha tid för allt sådant som jag inte hunnit med nu. Det har varit väldigt mycket jobba, träna, sova under de här åren.
Hjärtat kommer förstås fortsatt att slå för Kropps.
Kan det till och med bli handboll i någon form?
– Inte som jag tänker nu ... fast om jag är välkommen kanske det blir träning någon gång i veckan bara för att det kul ...
